”Utvecklingen går så snabbt”, säger någon och alla i rummet nickar i medhåll. De flesta är tillräckligt gamla för att minnas livet utan mobiltelefon. ”Min mamma minns sin första TV, hur hela byn kom och tittade hemma hos dem”, säger jag, ”och när telefonnumret bara var två siffror.”
På bara ett par generationer har den tekniska utvecklingen gått från att en växeltelefonist manuellt kopplade sladdar, till att vi bär omkring på en avancerad, ständigt internetuppkopplad dator med satellitkontakt och kallar det en telefon, för att ta ett exempel. Det som tidigare var science fiction blir allt snabbare vår verklighet med allt från automatiska översättningsfunktioner och självkörande bilar till avancerade biomekaniska robotar och privat rymdfart. Det här vet ni redan.
Det vi ser är en världsomvälvande fjärde industriell revolution med tillhörande globalisering och digital utsuddning av nationella gränser. Men om man lyfter blicken så ser man att det pågår en parallell utvecklingsprocess. Den är inte teknisk utan mänsklig. Vi ser dess negativa symptom bland annat i ökningen av psykisk ohälsa, i polarisering, näthat, i incelfenomenet och i en markant ökning av andelen människor som tror på konspirationsteorier.
Den här utvecklingen handlar i grunden om hur vi människor kämpar med att göra vår verklighet begriplig, meningsfull och hanterbar. Ju mer komplexiteten ökar, ju mer får vi kämpa. Särskilt svårt är det för de som inte är vana att synliggöra och utmana sina egna tankemodeller. Tittar vi på Kegans forskning kring vuxenutveckling är det ca 60% av befolkningen som befinner sig på en utvecklingsnivå där det anses finnas ett rätt sätt att tänka och agera (”The socialised mind” i bilden nedan). Befinner man sig på den här nivån är man på ett sätt sina grupptillhörigheter och man följer de regler som gruppen sätter upp. Man kan byta grupptillhörighet och därmed regler, men det betyder inte att sättet att tänka och förhålla sig till världen förändras. Det gör det däremot om man utvecklas till ”The self authoring mind” där man på ett helt annat sätt kan ställa sig utanför systemet och förhålla sig objektivt till det, göra sina egna val och skapa egna regler för sitt liv, och ”The self transforming mind” där man i hög grad förstår och kan acceptera världens komplexitet och dess ständiga förändring.
Vad betyder detta för vårt samhälle? För de statliga myndigheter, kommuner, affärsdrivna företag och andra typer av organisationer som verkar i det – och skapar det?
Innan vi svarar på frågan, låt oss titta på vad en organisation är. En organisation är i grunden ett sätt att samarbeta, vare sig det önskade resultatet är lönsam tillväxt eller att garantera medborgarnas rättigheter, välmående och utveckling. Ett sätt för människor att samarbeta för att skapa värde för sig själva och andra.
Ända sedan vi formade oss i stammar och klaner och senare stadssamhällen och kungariken, har syftet alltid, förutom samvaro, varit samarbete. I början framförallt samarbete kring matproduktion och försvar. Samarbete för att överleva och för att frodas.
Det kan vara bra att komma ihåg. För av någon anledning blev organisationen istället synonym med den hierarkiska makt- och informationsstruktur vi fortfarande i hög grad lever med. Och nu tänker jag vara öppen med den bistra sanningen – det här sättet att organisera motverkar samarbete. Annat det motverkar är ansvarstagande, öppenhet och medarbetarnas känsla av meningsfullhet och engagemang. Många är de organisationer som i påkostade utvecklingsinitiativ kommer fram till just värdeorden samarbete, ansvarstagande, engagemang och öppenhet, men ingen funderar på varför det är just dessa ord man kommer fram till.
Nu har vi beskrivit nuläget. Den fjärde industriella revolutionen, globalisering och ökad komplexitet, många människors svårigheter att göra verkligheten begriplig, meningsfull och hanterbar, och hur de flesta organisationer fortfarande lever kvar i kontraproduktiva strukturer som inte lyfter fram det bästa i oss.
Den goda nyheten i detta är att möjligheterna att åstadkomma positiv samhällelig förändring aldrig varit större, och det är i organisationerna förändringen bör drivas. Det är här den digitala transformationen drivs, det är här vi spenderar större delen av vår vakna tid, här kan vi hitta meningsfullhet, samvaro och utveckling.
Ju mognare vi blir som individer desto fler perspektiv på ett problem kan vi se samtidigt, desto mindre blir tendensen att lägga skuld för sitt inre känsloliv på andra och desto större blir möjligheterna till givande mellanmänskliga relationer, och därmed samarbeten. En arbetsgivare som tar ansvar för medarbetarnas personliga utveckling vinner på det i längden, men det räcker oftast inte med individuella eller grupputvecklingsinsatser. Det krävs, som jag antydde ovan, att organisationen struktureras på ett sätt som bygger in ansvarstagande, meningsfullhet och öppenhet.
Potentialen i utveckling av organisationer och människorna i dem är enorm, särskilt om den digitala transformationen och den mänskliga utvecklingen tillåts gå hand i hand. För organisationen själv som blir mer innovativ och effektiv, och för att skapa det framtida samhälle vi vill ha.
Vi vet idag hur vi kan göra detta, hur man kan skapa organisationer som lyfter människor, utvecklar deras potential, tar fram kreativitet, får dem att känna mer mening och ta mer ansvar. Det enda som krävs är egentligen mod att våga bryta gamla strukturer och tillit till människors förmåga att utvecklas. (Och kanske lite konsultstöd från Centigo för att utmana och stötta).
/Sarah Rosendahl
Är du nyfiken på att höra mer om Sarahs tankar kring organisationers roll i framtiden, tveka inte på att höra av dig.
Om författaren, Sarah Rosendahl - Konsult med mångårig erfarenhet av verksamhetsutveckling, organisationsutveckling och förändringsledning i privat och offentlig sektor.
