Ibland när jag löser ett problem som är utanför mitt antagna kunskapsområde så möts jag av förvåning och ibland en imponerad blick.
Varför detta händer är rätt uppenbart ur reaktionssynpunkt, men det har alltid förvånat mig i sin tur då det för mig nästan enbart handlar om en inställning och kognitiv synvinkel på problemlösning.
Människan har trots sin nyfikenhet och upptäckslusta ofta fått kämpa mot rädsla och osäkerhet varje gång då ett steg in i det okända tas, för några hundra år sedan var det över rädsla att bli inlåst i en tortyrcell av rådande makthavare och dess inkvisitioner, experiment fick exempelvis utföras i smyg och sedan publiceras och spridas i hemlighet till dess att vetenskapen inte längre gick att förneka.
I dagens informations- och servicesamhälle är nog istället boven osäkerhet och bekvämlighet.
Den lille miniatyr-scientisten
Vi stävjar vår upptäckslusta och nyfikenhet redan i skolåldern med att få höra saker som exempelvis: “Du måste få bättre betyg om du vill bli astronaut”, “Du måste vara stark om du vill bli polis.” Det är inte så att vi triggar våra barn på ett direkt mer positivt sätt.
Vi indoktrineras nog på ett omedvetet sätt till att sluta ifrågasätta, till att acceptera det som står i böckerna och förväntas utföra saker efter mallar, out of the box-tänk är sällan uppmuntrat. Detta fortsätter vidare på olika sätt genom hela skolåldern till dess att du är nyexaminerad och ska ut i arbetslivet. Värt att notera är att jag fortfarande anser att vårt skolväsende är väldigt bra, jag ifrågasätter egentligen bara metoderna och stundvis passionen.
Rannsaka dig själv och tänk tillbaka på när du var liten, det är stor chans du ville veta allt om allt, öppnade saker för att se hur dom fungerade, frågade tills du fick irriterade svar tillbaka, världen var ditt vetenskapsfält och du var en scientist i miniatyrform. Sedan hände något, skolväsendet, det kalla och hårda samhället, sanningar som inte var så roliga som du hade tänkt dig. Cold based facts är sällan sexigt. Det är istället och konstigt nog komfortzonen.
Kan detta ha lett till, enligt mig, ett av dom största samhällsproblemen vi har?
“Vill inte ens försöka-ismen”
I mitt hittills relativt korta arbetsliv stöter jag på detta dagligen, projekt och uppgifter som haltar eller får en annan riktning för att en uppfattning om att “jag kan inte det här, därför kan jag inte lösa problemet” existerar då ett problem eller väghinder uppstår.
Det kan vara allt från en specialistnischad IT-konsult inom cloudlösningar som måste ställa in ett möte för att mikrofonen i Microsoft Teams inte fungerar, till att du beställer in en hantverkare för att lufta elementet, eller att du inte kan få loss filer från en hårddisk för att de ligger på ett annat filsystem.
För en annan grupp människor är det bara en googling bort, universitetsutbildning eller ej.
Varför är det uppdelade läger? Varifrån kommer rädslan att inte våga försöka? Är det en produkt av bekvämligheten som servicesamhället skapat?
How can we know who we are if we don't know who we were?
När jag för första gången använde en dator som liten var min initiala tanke: “Hur kan jag få denna sak att göra det jag vill göra?”, inte “Vad kan jag göra med denna sak?”.
Jag ville instinktivt personifiera den och äga den fullt ut, experimentera.
Varje gång jag stod inför ett problem så fick jag lära mig grunden till varför det uppstod och sedan lösa det, då min värld kretsade kring datorer som tonåring fick jag lära mig allt om dom då jag knappast skulle få någon ny av mina föräldrar. Jag hade inte råd att tveka och vara rädd om jag ville fortsätta med mitt intresse. Detta har absolut gagnat mig senare i min yrkeskarriär.
Som Business Consultant och Creative Director söker jag lösningar globalt, tittar på andras exempel och tvingar mig själv in i okända områden. Detta med en ödmjukhet i åtanke att jag kan och ofta lär misslyckas fatalt, ibland misslyckas tills jag lyckas, och sedan lyckas tills jag gör det exceptionellt. Jag basunerar dock av logiska skäl inte ut mina misslyckanden.
Som konsult måste du kunna bära din image genom att våga misslyckas, allt kommer inte alltid bli the best stuff ever. Ibland kommer du få färdas in i helt okända områden pga. externa omständigheter, t.ex. COVID-pandemin eller att någon inom organisationen sagt upp sig.
Det kan innebära du får Googla, det kan innebära att du får göra något du inte antog du har talang för. Men här är fakta; du kan alltid göra det bättre än någon som har det som yrke och gör det dåligt. Allt handlar om en vilja att försöka från din sida. Du har alla verktyg du behöver.
Många företag har uppmärksammat detta och tar steget ut i det okända då det finns hägrande möjligheter på horisonten. Jag tycker att det är ännu viktigare som individer att ta detta steg.
Några snabba tips för oss i konsultsfären
- Det du lär dig i skolan kontra det du lär dig i arbetslivet har en fenomenal skillnad, du har ingen nytta av exempelvis avancerad matematik ifall du inte förstår dig på det fundamentala bakom problemet och faktiskt vill lösa problemet oavsett den tid det kan ta.
- Förstå din roll som konsult, du förväntas vilja lösa allt, notera “vilja”, för ifall du misslyckats och det försöktes så är det viktiga data att ta med sig för både dig och kund.
- Lär dig det fundamentala bakom dina arbetsverktyg och hur dessa fungerar, hur du lagar det själv och hur du åtgärdar problemen i det verktyg som bär dig och ditt jobb framåt.
- Lär dig det fundamentala bakom det största verktyget av dom alla, din hjärna, hur den fungerar, hur vår intelligens utvecklats, hur vi resonerar och främst hur andra kan tänkas resonera.
- Var närvarande med dom du arbetar med/mot, var inte rädd för att ta fram din kunskap och lär ut den, även om det på sikt skulle kunna hota din yrkesroll som konsult. Men var lika modig med att ta in och lyssna på vad någon annan har att säga, visa dom att du bryr dig och uppmärksammar det som sägs. Bygg en äkta relation, ta in information, lär ut och förvalta sedan denna. Vi är skyldiga samhället detta som fått ärva denna teknologiska tidsålder av betydligt simplare generationer som gjort själva grundarbetet.
Utmana dig själv
Ta dig en funderare över varje gång du gått till IT-supporten, tagit in andra konsulter, köpt något färdigbyggt eller färdiglagat, avfärdat en diskussion för du är rädd för att diskutera gällande saker du inte vet speciellt mycket om. Eller då du skjutit ifrån dig något och sagt “jag kan inte”, eller sagt “det där är nog för mycket för mig” då någon föreslagit att du ska testa en bok eller pröva något i ett område.
Ta dig sedan en funderare om du hade kunnat lösa detta om du för tillfället varit ensam på planeten med verktyg till förfogande, digitala som manuella. I verkligheten spelar absolut faktorer som tid och lust in, men det är oftast ett pseudoproblem då det väl kommer till kritan. Första steget måste tas i tanken, att du åtminstone kan försöka.
Utmana dig själv och dina kunskapsområden, utmana komfortzonen. Kanske du får en insikt i att du kunde mer än vad du trodde, att du är kapabel till saker bortom din tidigare antagna horisont.
Våga efterforska.
Våga fråga.
Våga försöka.
I bästa fall får du en kunskap som sitter för livet. I värsta fall misslyckas du och har data, lösningen till vad som gick fel finns då alltid en action bort:
Googla.
