Innan Corona drabbade oss alla var jag ofta ute och reste. Vid besök på diverse flygplatskiosker slog det mig att det allt som oftast salufördes en bok som förklarade hur lätt det skulle vara att hantera förändringar om du bara följde några enkla steg. Att det kommer en strid ström av böcker i ämnet är egentligen inte så konstigt. Vår hjärna är en fascinerande skapelse, och den består av olika delar som ibland motarbetar varandra. Hjärnans äldsta del, den primitiva, kallas ibland reptilhjärna då man förr trodde att den hade något gemensamt med reptiler. Denna primitiva del fokuserar uteslutande på vår överlevnad. Runt den primitiva delen finns den limbiska (från det latinska ordet limbus som betyder gräns) som bland annat hanterar grupptillhörighet. Den yttersta delen av hjärnan är neocortex som har förmåga till abstrakt tänkande. Det är här vi hittar oss själva – vårt ”jag”.
För att vår primitiva hjärna ska kunna säkra överlevnad finns det ett inbyggt motstånd mot förändring. Ett säkert beteende är ett beteende som kan upprepas gång efter gång. Repetitionen blir en effektiv överlevnadsstrategi, eftersom detta är ett tecken på att detta beteende är säkert. Tänk på barnet som vill få samma saga uppläst gång på gång – det är inte sagans handling utan repetitionen som skapar trygghet.
Så, när vi får information om att ett beteende ska förändras tar vår primitiva hjärna detta som ett möjligt hot. Den gör detta för att vår primitiva del bara kan se det som ses, i motsats till våra ”nyare” delar där vi kan tänka abstrakta tankar och resonera om något som ännu inte har hänt. Men denna process kan först ta vid om vår reptilhjärna accepterar att det inte finns ett omedelbart hot.
Men även om vår primitiva del neutraliseras är det en lång resa kvar till att vi kommer att acceptera en förändring och för att lyckas måste hjärnans alla delar (den primitiva, limbus och neocortex) vara inblandade:
- Reducera risk (primitiv hjärna för överlevnad). Så fort det är okej att göra fel när man provar något nytt släpper vår primitivhjärna sitt grepp. Om riskmomentet kvarstår kommer inget att hända.
- Se på andra (limbus för gruppgemenskap). För att neutralisera riskmomentet behöver vår hjärna ett kvitto på att ett nytt beteende inte är en risk, utan istället något som kan vara bra. Då vi har ett behov av att göra som andra omkring oss (garanterat av hjärnans andra del, limbus) så behöver det finnas konkreta exempel på hur andra i ens ”egen” grupp har anammat ett nytt beteende.
- Repetera, repetera, repetera (neocortex för inlärning) Eftersom vår hjärna ser repetition som trygghet är det som repeteras mest också det som anses vara ”bäst” för oss uthållighet är alltså viktigt. Repetition är en signal till vår hjärna att detta nya sätt har ett värde och ju mer repetition, desto större betydelse kommer det ges vid inlärning och beteendeförändring.
Att få till stånd en varaktig förändring tar tid, kräver uthållighet och kräver skicklighet i att hantera människors såväl oro som förväntningar på en bättre framtid. Detta öppnar upp möjligheten för att det kommer att komma fler böcker på ämnet hur man får till stånd en förändring, bara man följer några enkla steg.
